Det är ju inte mitt jobb, men jag är på dem ändå. Som en hök. Eller terrier. Eller en ivrig bäver. Eller något annat irriterande som hugger när som helst och skoningslöst. Jag har blivit något av våningsplanets språkpolis här på kontoret, vilket jag själv är ganska nöjd med eftersom självaste informationsavdelningen sitter mitt emot mig. Och det är ofta dem jag attackerar.
Senast idag var det en formulering på intranätet som störde mig. Alla nyanställda porträtteras med bild och en kort text. Nyligen har det börjat en kille som enligt texten sysslar med "löpning och skidåkning, både utför och på längden". Jag såg det självklart som min plikt att påpeka att den gamla idrottsgrenen utförslöpning nu för tiden får oförtjänt liten uppmärksamhet. Nu är texten ändrad.
Vad jobbig man är. Men kul.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du är kul! Det kan jag intyga! Och ibland, väldigt sällan, nästan aldrig obetydligt störig;)
M.
ja, vad är värre än språkfel med särskrivningar! Till och med min dotter reagerar på det - idag stod det annons i tidningen - SYN UNDER SÖKNING. ÖH? Menas vad?
Ha en bra dag!
Språkpolis är det bästa som finns! ;) Själv är jag också den person som brukar rätta till andra männiksors otroligt stolliga meningar. Som t.ex "Jag har luggit". Hur enerverande är inte det!? : D
Jag älskar språkpoliseri! Senast igår läste jag att en kvinna "Söker gravid jacka".
Jag dumpade mitt ex för hon var en språkpolis.
Jobbiga människor är ni...
Skicka en kommentar