Längtan

Nu sitter jag här och läser olika dokument inför kommande möten. Fast egentligen tänker jag mest på annat. Främst mat. Rätter jag ska laga, restauranger jag ska besöka.

Jag har till exempel en otillfredsställd längtan till En Ful och En Gul. En längtan som närmar sig behov. För att inte säga abstinens. Den kinesiska restaurangen på Erstagatan som i det närmaste kräver regelbundna besök. Och nu var det länge sen sist. Det växer en plan i min hjärna...

Ut i världen

I afton Bryssel.

Det blir kvällsflyget från Bromma, och sen ankomst till EU:s administrativa hjärta. Reser inte dit alls lika ofta nu som med förra jobbet, men varje gång det blir dags återkommer något av ångesten. Trista flygningar som äter upp lediga kvällar, långa transportsträckor och ensamma nätter på hotell.

Finns det då inget positivt? Jo, vars. Jag bor nära mitt favoritfrukostkafé vid Place Luxembourg där man får nybakat bröd, "hemgjord" sylt och gott kaffe på morgonen. Med lite tur får man tillfälle till en god middag också, och på hemvägen är det lätt gjort att plocka upp en chokladask någonstans.

Om bara uppkopplingen är tillfyllest i mötesbyggnaden kommer ni med all sannolikhet att kunna följa händelserna här...

Det lackar...

Som sagt. Det lackar. Mot jul.

Påminner mig härmed om något jag ska önska mig i julklapp. Läser nämligen i tidningen att det har kommit en ny bok med 118 visor av Evert Taube. Sångerna presenteras, kommenteras och ackompanjeras dessutom av foton och akvareller. Perfekt för mig, och kan bli foten i ändan som dessutom gör att jag äntligen köper mig en gitarr. Jag kommer nämligen en dag i framtiden att bli Sveriges främste Taubetolkare. Det ni!

Nytt hösttecken

Jag har köpt en ny halsduk i lagom glad färg som drar allas blickar till mig. Dessutom kommer den att matcha mina galoscher.

Provade ett par trevliga rockar som satt fint också, men hur mycket ska man egentligen behöva spendera på ett dylikt plagg?

Våga fråga

Titeln är en nyttig uppmaning. Oftast till mig själv. Det händer ju att man känner sig lite osäker på det ena eller det andra, och den absolut enklaste vägen till lugn och visshet är då ofta att ställa en fråga. Har man bara en gnutta ödmjukhet kryddat med en smula mod, så är det inga problem att visa sig lite mindre vetande, och att böja sig för den kunskap och visdom som andra besitter. De flest älskar dessutom att få berätta vad de vet. Nu på morgonen till exempel, blåste jag snabbt bort ett litet orosmoln genom att konsultera en kollega. Ett enkelt och litet exempel, men ibland är det det enda som krävs för att en tisdagsmorgon ska kännas något lättare.

Brasklapp: Sen får man självklart väga de svar man får...

Fetvadd

Tänk att vissa dagar är såhär. Tröttman (fint ord, eller hur?) ligger som fetfadd i skallen, och ögonen vill liksom aldrig öppna sig helt eller fokusera. Svårt att lyssna, svårt att koncentrera mig, och en enorm längtan ut. Helgen var väl helt enkelt för bra och avkopplande, och kroppen har inte riktigt hunnit med att reagera på måndag och arbete.

Efter jobbet blir det massage och det är inte precis någonting jag brukar piggna till av, men jag hyser en stor förhoppning om att jag framåt kvällen ändå ska få lite energi. Om jag bara får flanera en stund i solen ska nog knopp och kropp vakna till liv.

Från Skåne till Norrland

Om lördagen med sina gäss och marknaden på skansen gick i skånska tecken, så avslutades helgen med en norrländskt inspirerad middag. Som aptitretare ett glas öl med lite forbondekorv, och sedan en renskavsgryta med enbär och vinbärsgelé i. Till detta självklart en sked av den nyinförskaffade rönnbärsgelén.

Tidigare på dagen hade min kära fru förgyllt söndagen genom att baka två sorters äppelkakor (småkakor och muffins). Nybakat med kall mjölk är en klar vinnare! Ännu en kulinariskt vältrimmad dag, helt enkelt.

I dag är jag trött och vill vara ledig.

Utflykt

Det var en underbar höstdag på Skansen i går. Från höstmarknaden fick vi med oss rönnbärsgelé, forbondekorv, svagdricka och karameller. Mårten på bilden fick dock stanna kvar för att äta upp sig någon månad till, och fåren som var mjuka att klappa var lite för stora för att smuggla ut...

Gelén blir fin till kommande stekar, korven är en välrökt historia som håller hur länge som helst, svagdrickan skall njutas sval och flaskan blir fin till glöggen. Karamellerna är nästan slut.

Chokladbomb

Min chokladefterrätt från gårdagen är en bomb ur en dessertspecial från Allt om Mat 1999. Ett numera vältummat nummer.

Smält 100 gr. smör och blanda ner 100 gr. mörk god choklad så det smälter ihop.

Vispa två ägg pösigt med 1 dl. socker, och blanda ner det avsvalnade chokladsmöret. Dela upp smeten i fyra ugnsfasta portionsformar (cocotter) och grädda på andra falsen nerifrån i 250 grader och 10 minuter. Låt svalna av en smula och pudra lite florsocker över.

Till det här passar det med glass eller grädde. Några marinerade apelsinfiléer är inte heller fel.

Planering

I kväll har vi någonting att fira. Då är det enkla lika med det bästa. Hummer och champagne! Sen drygar jag ut det hela med färska räkor och en liten paj. Senare på kvällen är det förberett för ostbricka och chokladfondant.

Efter en så'n inledning av helgen, finns bara ett sätt att toppa det hela i morgon. Getklappning och höstmarknad på Skansen. Här ser ni en lycklig gryta!

Ordvis

Det är något lustigt med mig och vissa ord. Tragiskt, men lustigt. Att jag aldrig lär mig dem. Jag gillar bilden av att de blir färre och färre med åren, men jag är inte säker på att det stämmer. Nyligen, i samband med förberedelserna inför vårt bröllop i somras, lärde jag mig stava rätt till det ordet. Bröllop. Någon sa "Men det är ju inget lopp du ska springa", och därmed satt den där. Stavningen. En gång för alla.

Nu har jag ett nytt rättstavningsprojekt. Promenera. Promenad. Bara ett m. Hur ska jag komma ihåg det? Promenad rimmar (nåja) på marmelad. Och det är bara ett m i marmelad. Eller två. Fast åtskilda. Eller att min älskling har ett m i sitt namn. Det kan funka. Eller också slutar jag använda ordet. Jag har ändå alltid tyckt bättre om att sprätta, spankulera och vandra. Och framför allt ser jag mig själv främst som flanör.

Juletid

Nu närmar den sig. Minsann. Julen.

Jag bestämde mig när förra säsongens gran åkte ut för att byta ut mattan i år. Så nu blir det pysslarhörna här hemma inom kort, eftersom jag också har bestämt mig för att brodera min egen. Det känns kul. Ett litet paket med själva mattan, garnet och ett mönster har införskaffats, och jag kan knappt vänta på att sätta igång. Men jag ska vara lite ståndaktig. Jag tror att gränsen för julförberedelser går tre månader före första advent. Så till helgen kan jag sätta igång det hela, och ganska snart ska väl glöggen sättas också...

Mitt i veckan

Jag och min underbara fru hade för övrigt en verkligt trevlig kväll i går. Vi sågs efter jobbet på Grill Ruby för att njuta av en av stans (enligt På Stan) bästa hamburgare. De var riktigt goda, och framför allt var tillbehören många att välja på, och lite kul. Sötpotatisgratäng till exempel. Coleslaw kan man inte heller vara utan i sammanhanget. Det som till viss del irriterade oss var de ganska höga vinpriserna om man nu bara vill ha ett glas.

"Fast varför vill man det?", slog det oss. Och så tog vi in en flaska i stället. Ekonomiskt sinnat, eller hur!

Sen blev det opera. Così fan tutte på Kungliga Operan. Mozarts ganska banala komedi, som närmast kan betecknas som högkulturell buskis. Lite enformig musik för min operasmak kanske, men scenografi och regi var kul. Mycket att titta på, mycket skoj och lek! Som livet självt.

Morgonvariation

Jag sitter hemma några timmar nu på förmiddagen. Måste vänta på en DHL-leverans av köksfläkt. De lyckas på något sätt med konststycket att varken vara bestämda eller flexibla i sina leveranstider, utan det är bara att foga sig och vänta...

Som tur är tillåter jobbets karaktär att jag kan sitta hemma ibland, men det är lustigt hur den här typen av servicetjänster bara förutsätter det. Verkligen ett område för samhällsförbättring!

Morgonmiss

Jag tog tunnelbanan den här morgonen. Dumt. Det leder inte alls till samma sköna uppvaknande och upptäckter som prommenaden gör. Tunnelbanan är lite trång, lite illaluktande, lite färglös och fyller öronen med missljud. Men ibland bedrar latheten visheten, det bara är så.

Nu gäller det att pigga upp dagen på annat sätt. Ett champagneglas med kolsyrat vatten kanske kan lura hjärnan...

Tisdagskväll

En typisk tisdagsmiddag i dag. Soppa och paj. Potatis- och purjolöksoppa enligt ett gammalt välprövat och enkelt recept. Äppelpaj efter ett nästan lika gammalt och enkelt recept. Tre äpplen i klyftor pudras i formen med kanel. Över det ett smetigt täcke som blandats ihop av mjöl, socker, lite bakpulver och vaniljsocker, smält smör och vispat ägg. När formen har fått stå inne i ugnen ett tag blir täcket gyllenbrunt och härligt knäckigt. Provade Valios laktosfria vaniljsås till denna skapelse. Den fick väldigt gott betyg i Allt om Mat, men i vår familj tyckte vi att den underligt nog kom till korta på just vaniljsmaken. Den var alltför svag.

Morgondagens skjorta är struken, snart är det läggdags.

Morgonvandring i Stockholm

Plötsligt händer det. Dikt blir verklighet. Jag läser för tillfället Witold Gombrowiczs Transatlantica, och passerade däri nyligen ett avsnitt där gästerna på en mottagning på beskickningen ständigt återfaller med blickar och samtal till sina och varandras strumpor. Och - faktiskt - vid ett övergångsställe på väg till jobbet kom i morse två herrar, klädda för sin dag i något av palatsen vid Kungsträdgården, ikapp mig samtidigt som de var mitt uppe i ett samtal om just sina strumpor, hur de sitter och vad man bör tänka på. Sånt gör grytan glad!

I övrigt kunde de mörka molnen som tornade upp sig från väster på himlen, inte dölja att det var kärlek i stockholmsluften på morgonen. Vid Slussen sitter en man, varje morgon, och säljer Situation Stockholm. Rör sällan en min, sitter still, har sin tidningsbunt, en Coca-Cola och en påse från 7-Eleven vid sin sida. I dag närmade jag mig honom vid sidan av två damer, varav en hade en hund i koppel. Tjugo meter från mannen, släppte hon kopplet och sa till sin väninna "Det är lika bra att släppa nu." Hunden snabbade på sina steg rakt fram till mannen som sken upp, och ur påsen plockade fram en giffel. En morgonrutin som nog båda ser fram emot, och som ingen vill vara utan.

På Skeppsbron tog en löparklädd man och en kontorsklädd kvinna ett ömt farväl - ett mycket ömt farväl - inför dagens vedermödor. Jag lämnade dem bakom mig i en kyss, och lät tankarna gå till kvällen och återföreningen med den jag älskar.

Gammal ost

Ostbutiken Gamla Amsterdam har rullat ut sina sista brandgula ostar ur lokalen på Östgötagatan. Denna föredömligt nischade lilla affär med sina initierade och kunskapsspridande innehavare har dragit vidare till nya jaktmarker. Kanske är Hornsgatan en mer publik adress med bredare kundbas, men det blir trist att inte lika lätt kunna slinka in på vägen hem från jobbet längre.

Tyvärr verkar den nya verksamheten i lokalen på Östgötagatan inte alls ha med ost att göra. Eller något annat ätbart heller, för den delen...

Men - vi säger lycka till, och på återseende till Gamla Amsterdam!

Pyttipanna

Jag var på finmingel hos USA:s nye ambassadör tidigare i veckan. Trevlig prick, verkar det som. Roligast var ändå den imponerande blandningen på gästerna. Där fanns allt från nischade krogägare och världsberömda mästerfotografer till spanare och myndighetschefer.
Och så jag då, förstås. Sjysst pytt!

Söndagsdjur

I går blev det en kär gammal favorit. Kyckling i ugn:
en kyckling
citron
persilja
salt
peppar
blandade rotfrukter (kålrot, palsternacka, lök, vitlök, potatis, morot...)
smör
timjan
rosmarin

En saltad, pepprad och med skivad citron och persilja fylld fågel läggs i ugnsform och får stå i 200 grader ca 40 minuter. Under tiden fräser tärnade rotfrukter i lagom stora bitar med smör och kryddor i en gryta. Denna härligt doftande blanding slås sen runt kycklingen, och allt får gå färdigt tillsammans i ugnen (ytterligare ca 45 min).

Mot slutet tar jag ut formen, och häller av all härlig sky som har bildats. Den kokar jag ihop med lite grädde och ev. extra salt eller annan krydda man tycker om, och det blir en underbar sås.

Vårt behov av mat

Så var det dags igen. En artikel i tidningen om det där som gör mig ledsen och lite rädd. Maten i sjukvård och äldreomsorg. Mikromat i plasttråg. Jag vill inte ha det så den dag det är dags. Tänk att ha roats av mat ett helt liv, och sedan få denna njutning bortryckt bara för att man är sjuk. Ingen borde behöva stå ut med det. Varför får inte mat kosta?

Kanske skulle maten kunna ses som en del i medicineringen. Lustfylld och uppiggande. I koppling till debatten som pågår på den andra draken, kan diskussionen om maten i vården kanske få ytterligare ett lyft.

Kalasjobb

Nu kom precis fredagskakorna till fikat. Varje fredag bakar damerna i vårt kök kakor till alla i huset. På tisdagarna brukar vi få glass. Inte sällan efterrätt till lunchen. Till exempel en äppelkaka.

När jag började här, och förklarade det hela för M., sammanfattade hon det så bra:
"Det där är ju inget jobb. Det är ett barnkalas!"

Ett facit

Så - hur gick det?

En inledande promenad längs Strandvägen i ljuvlig sensommarkväll. Ett glas bubbel mötte oss på uteserveringen innan det blev dags att sätta oss till bords i Oscarsrummet på Ulla Winbladhs övervåning. Grön sparris med hollandaisesås, ångkokt hälleflundra med räkor, ägg och riven pepparrot, och slutligen en rabarberkompott med färskostpannacotta. Genomgående vitt vin.

Stabilt och gott, alltihop. Lite väl tilltagen blötläggning av sparrisen, och å andra sidan snålt med skirat smör till fisken som också saknade viss sälta. Och även om fransosen vid bordet hostade och fräste när han högg in på den rivna pepparroten, så tyckte jag nog att den var lite väl torr och tam. Men annars god konsistens på både sparris och fisk, och efterrätten var trevlig. Tyvärr var allt redan förbeställt, och jag hade svårt att finna utrymme för min planerade punsch. En annan gång...

Nu är det fredag. I afton råbiff!!

Hylla den som hyllas bör!

Jag insåg när jag läste igenom mitt senaste inlägg, att när jag nu börjar sprida hyllningar kring mig igen, är det ju inte mer än rätt att även Povel får sin hyllning. Citatet var ju som alla vet hämtat från hans gamla smash-hit "Varför är där ingen is till punschen?".

Alltså - Tack Povel för allt du gav!

Hmmm... om man skulle våga sig på ett litet glas välkyld arrakskryddad till kaffet efter maten, kanske.

Ulla min ulla...

I kväll är det jobbmiddag. En salig blandning industritjänstefigurer från olika Europeiska länder har hållit möte här hos oss i dag, och ska givetvis slussas ut på helsvenskt bete efteråt. Jag är inte med på mötet, men följer såklart med som sällskap under middagen. Den här gången har någon bestämt att vi ska till Ulla Winbladh på Djurgården. Trevlig miljö från den gamla goda tiden ("då landet var en enda lycklig - leve kung Oscar, skål moder Svea, slå dig för bröstet - idyll!"), men håller köket samma klass som under Nils-Emils vård? Jag minns en middag 2003, då jag i sällskap med min far serverades en fantastisk kalvlever som öppnade mina ögon för denna rätt. Tack Nils-Emil! (Se där - en hjältehyllning.)

Menyn håller vid närmare påseende en högst traditionell profil, vilket ställer desto högre krav i min bok. Man har ju ätit några sillar, rydbergare och ångade torskryggar vid det här laget, och där tävlar ju krogen dessutom med mitt eget kök... Vi får väl se, men enligt Munskänkarna håller Ulla tydligen hög klass vad gäller drickat åtminstone. Utnämnd till "Munskänkarnas vinkrog 2009".

Köksinvesteringar

I går fick jag äntligen tag på en lite mindre springform. Det var stört omöjligt att hitta någon mindre än 24 cm i mer vanliga butiker. Men på Cordon Bleu hade de. Det fick bli en 18 cm som kan bli lagom för kakor, pajer mm när vi bara är två. Eller om man vill baka våningstårtor kanske...

Samtidigt hittade jag den ugnsform i rostfritt som jag kommer att investera i inom kort. Tillsammans med ett galler är det ett måste inför höstens och vinterns stekar, bogar, fåglar och annat. En stryktålig historia som jag hoppas kan bli en vän för livet. Men det står fler investeringar i kö. Vi måste ju enligt "OVK-besiktningen" punga ut för en ny köksfläkt av någon obskyr anledning...

...och banan

"När det för en gångs skull är ganska länge sen det bjöds på färsrätt till lunch, är det lika bra att passa på", tänkte jag. För det är ju ett enkelt och säkert kort när fantasin tryter inför middagsvalet. Jag valde till och med bort köttbullarna på Dramatens lunchrestaurang när jag väl hade bestämt mig. I stället blev det kolja, vilket så här i efterhand kanske ändå inte var rätt val. Den hade blivit lite väl torr i sin ugn. Nåväl.

Blandfärsen blandades ihop med ett ägg, riven lök, smulad fetaost och hackad persilja. Salt och peppar så klart. Efter att ha stekt dem och lagt dem att mogna i ugnen, gjorde jag en liten sås på skyn, rödlök och ett par skedar creme fraiche. Potatismos och min egen kålchutney till det, och saken var biff. Färsbiff.

Ett steg i rätt riktning

Många har undrat. Många har frågat. Många har velat veta hur det går med mina italienska bruna oxford med full brogues. Dem jag köpte i Rom. De har stått med fjädrade skoblock ett par veckor, och min häl har läkt. I dag går det alldeles utmärkt att traska runt i dem. Än så länge.

För att ytterligare stilla den nyfikenhet som har spridit sig och stigit runt min skogarderob, kan jag även meddela att mina engelska oxford med full brogues i svart kalvläder nu är inlämnade till skomakaren för en höstsulning. Dem hade jag aldrig några problem med skoskav i, utan kunde obehindrat dansa en hel natt redan första gången de satt på mina fötter. Tack Alfred!

Jag tror därför att det blir direktbeställning från Alfred Sargent i Northampton nästa gång det blir dags för nya skor. Deras hemsida håller på att utvecklas för enklare beställningar, men man kan även se deras utbud här.

Gårdsvin

Läste just fortsättningen på vad som blivit något av en följetong här på sidan.
DN publicerar en förklaring från Systembolagets vd, som tar upp hur man möter kraven på gårdsförsäljning av vin och, förmodar jag, annan alkohol på gårdar och bryggerier. Tanken är att man via en beställningstjänst på nätet ska kunna beställa de produkter man vill, och sedan hämta ut dem på valfri systembolagsbutik. En kompromiss som verkar förhållandevis smidig för konsumenten. Visst är det lite trist att inte kunna få med sig en produkt direkt från den gård man besöker, men det får ändå sägas vara en snygg lösning som verkar klara både konkurrensneutralitet och bevarande av utlämningsmonopolet, som ju nämnda vd har att förhålla sig till.

Frågan är väl bara hur krånglig administrationen kan tänkas bli för en liten producent...