tisdag 11 augusti 2009
Resultat och morgondag
Dockteatern Hotel Crab var riktigt kul och fin. Stärkte mig i övertygelsen om att dockteater är underskattat och framför allt onödigt ovanligt. Jag kan varmt rekommendera morgondagens föreställning utanför Kulturhuset. Själv ska jag till Finnspång på företagsbesök. Tone säger att det kan bli regn på vägen. Kollegan får köra försiktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Pär!
När jag läste detta inlägg kom jag osökt att tänka på Kieslowskis fantastiska film "Veronikas dubbelliv" (1991) och intervjuboken "Kieslowski om Kieslowski" (Arena, 1994). I kapitlet som behandlar just "Veronikas dubbelliv" berättar han om hur det gick till när de anlitade dockspelaren Bruce Schwartz:
"Vi ringde Bruce Schwartz, och det visade sig att han inte arbetade med dockor längre eftersom han inte kunde försörja sig på det. Han var fyrtiosju år. Vad är det för idiotisk värld vi lever i? En man som är bäst i världen på det han gör kan inte försörja sig på det eftersom yrket bara består i att röra dockor. Han var tvungen att lägga av...." (s. 162)
I och med filminspelningen väcktes emellertid dockorna till liv igen. Scenerna spelades in på en skola och Kieslowski berättar vidare att Schwartz var "fruktansvärt nervös och bekymrad" då de tog dit två hundra barn. Inte är de intresserade av dockteater, verkade Schwartz resonera . Efter föreställningen ställde sig dock barnen i en ring runt Schwartz och Kieslowski berättar: "I det ögonblicket var Bruce Schwartz verkligen fullkomligt lycklig. Han hade återvänt till sitt yrke efter många år, lidit av svår rampfeber och varit rädd att barnen inte var intresserade av sådant längre, att de bara var intresserade av datorer och Barbiedockor, och så visade det sig plötsligt att denna romantiska, finstämda historia om en viss tragisk ballerina hade gjort barnen överväldigade. /.../ Det är väldigt angenäma, stunder som dessa.
Och för att göra en koppling till min egen anspråkslösa vardag kan jag berätta att jag i somras blev varm i hjärtat när jag så hur fyra skådespelare (utan någon rekvisita till hands) bokstavligen trollband Didrik med sin tolkning av Mio, min Mio (förvisoo inte dockteater, men ändå). Ibland är det helt enkelt befriande att slippa de stora gesterna.....
/C
Christian,
Vilken fantastisk kommentar! Inser att jag måste se om Veronikas dubbelliv, som jag nog inte har sett sen den gick på bio.
De stora gesterna och påkostade effekterna är helt klart inte det som skapar magin, och på riktigt binder betraktaren. De kan fascinera och chocka, men min uppfattning är att det är något annat som skapar den känsla och dröm som kan dröja sig kvar och lämna spår i oss livet ut.
Skicka en kommentar