Det är något lustigt med mig och vissa ord. Tragiskt, men lustigt. Att jag aldrig lär mig dem. Jag gillar bilden av att de blir färre och färre med åren, men jag är inte säker på att det stämmer. Nyligen, i samband med förberedelserna inför vårt bröllop i somras, lärde jag mig stava rätt till det ordet. Bröllop. Någon sa "Men det är ju inget lopp du ska springa", och därmed satt den där. Stavningen. En gång för alla.
Nu har jag ett nytt rättstavningsprojekt. Promenera. Promenad. Bara ett m. Hur ska jag komma ihåg det? Promenad rimmar (nåja) på marmelad. Och det är bara ett m i marmelad. Eller två. Fast åtskilda. Eller att min älskling har ett m i sitt namn. Det kan funka. Eller också slutar jag använda ordet. Jag har ändå alltid tyckt bättre om att sprätta, spankulera och vandra. Och framför allt ser jag mig själv främst som flanör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar