Morgonvandring i Stockholm

Plötsligt händer det. Dikt blir verklighet. Jag läser för tillfället Witold Gombrowiczs Transatlantica, och passerade däri nyligen ett avsnitt där gästerna på en mottagning på beskickningen ständigt återfaller med blickar och samtal till sina och varandras strumpor. Och - faktiskt - vid ett övergångsställe på väg till jobbet kom i morse två herrar, klädda för sin dag i något av palatsen vid Kungsträdgården, ikapp mig samtidigt som de var mitt uppe i ett samtal om just sina strumpor, hur de sitter och vad man bör tänka på. Sånt gör grytan glad!

I övrigt kunde de mörka molnen som tornade upp sig från väster på himlen, inte dölja att det var kärlek i stockholmsluften på morgonen. Vid Slussen sitter en man, varje morgon, och säljer Situation Stockholm. Rör sällan en min, sitter still, har sin tidningsbunt, en Coca-Cola och en påse från 7-Eleven vid sin sida. I dag närmade jag mig honom vid sidan av två damer, varav en hade en hund i koppel. Tjugo meter från mannen, släppte hon kopplet och sa till sin väninna "Det är lika bra att släppa nu." Hunden snabbade på sina steg rakt fram till mannen som sken upp, och ur påsen plockade fram en giffel. En morgonrutin som nog båda ser fram emot, och som ingen vill vara utan.

På Skeppsbron tog en löparklädd man och en kontorsklädd kvinna ett ömt farväl - ett mycket ömt farväl - inför dagens vedermödor. Jag lämnade dem bakom mig i en kyss, och lät tankarna gå till kvällen och återföreningen med den jag älskar.