Jag befann mig nyligen i tunnelbanesystemet här i stan, och på perrongen fick jag syn på en kvinna som sannolikt helt utan egen kännedom därom, hade glömt kvar en ganska stor prislapp som hängde kvar på insidan av sin tunna kofta. Den syntes alltså för alla som i likhet med mig såg henne bakifrån.
Nu hann jag inte komma till beslut innan jag var tvungen att kliva på det tåg som jag skulle med, och tyvärr blev hon kvar på perrongen, men frågan som snabbt for genom huvudet på mig var - ska jag säga till henne?
Hon var förvisso i sällskap med en god vän, som förhoppningsvis inom kort skulle uppmärksamma samma sak som jag. Men man vet ju aldrig.
Vad säger ni? Skulle jag ha sagt till henne? Eller skulle jag kanske varit allra artigast genom att säga till hennes kompis för att inte genera (fast hur skulle jag ha lagt upp det egentligen)?
Jag hade nog helst velat säga till, men brast i spontanitet den här gången.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tror att jag skulle sagt till. Men tvekat en stund innan. Det är ett dilemma med en sån där grej. Man vet inte hur motparten ska reagera och det gör att man avhåller sig ibland. Men ett hett tips från mig är: Säg till, jag tror det uppskattas.
Jag skrev ju ett poem om det där, "Kiwikärnan" du vet.
Cicki: tack för rådet, nästa gång ska jag vara snabbare.
Tjockalocka: Hmmm... kommer nog inte riktigt ihåg själva poemet, även om jag kan föreställa mig situationen. Fräscha gärna upp mitt minne!
http://tjockalocka.blogspot.com/2007/08/frtrngda-poeters-sllskap.html
Enligt principen: behandla andra så som du vill bli behandlad själv så hade jag definitivt sagt till. Ett ganska vanligt förekommande fenomen är kollegor med mat i ansiktet, något som jag snabbt påpekar. Visst är det förargligt att se sig själv i spegeln och inse att man har något i fejjan som inte borde vara där. Då brukar jag undra vad ont mina medmänniskor vill mig som inte informerat mig, så att jag istället riskerat att bli till allmänt åtlöje.
Skicka en kommentar